Liljemössa

Ur min egen synvinkel kan jag berätta att det är ett rent helvete. Det är en mardröm som man inte riktigt kan vakna upp ur. Det är svårt att prata om - kanske för att det finns så mycket fördomar? Kanske för att man skäms?
Jag har under flera år haft ätstörningar. Det har gått upp och ner mellan att bara känna sig tjock och att banta hårt. Jag har tränat som besatt i perioder och ibland inte ätit på flera dagar. Men det blev inte riktigt illa för än i vintras. Då slog anorexin till ordentligt och jag slutade äta helt nästan. Jag gick utan mat i fem dagar som mest, och svimmade några gånger av det. För att orka så gick jag på koffein tabletter och cigg. Ciggen gjorde mig inte piggare direkt, men det gav mig känslan av att få i mig något.
I texten högst upp står det att Anorexia Nervosa betyder "Nervös Aptitlöshet", det tycker jag är så himla fel beskrivet. Aptiten fanns där! Hela tiden, Varje dag var ett Krig mot hungern. Och även ett kamp för att döjla spåren av min störning.

Idag äter jag. Jag äter som jag ska och lite till ibland. Jag vann kampen mot maten alldeles själv - självklart fick jag massa stöd av de som står mig närmast. Men jag svälter inte mig själv längre, och jag har gått upp 15 kilo sen det var som värst. Ska jag gå ner i vikt så ska det vara på det rätta sättet - Det är min kamp nu.
Men sjukdomen är inte borta. Tankarna om mat är kvar, Ångesten är kvar, bilden av migsjälv är kvar.

Jag är inte klar än, jag är inte frisk, jag är inte lycklig. Men jag tog ett enormt steg åt rätt håll. Det är jag lycklig för, det gör mig stolt. Att ha en ätstörning är inte att vara svag - Men att komma ur en, och att vilja komma ur en, det är att vara stark. Jag är värd så mycket mer.


Jag skriver inte det här inlägget för att få någon slags tröst. Inte för uppmärksamhetens skull, och inte heller för att folk ska tycka att det är intressant som någon slags skvallerblaska.
Jag skriver detta för min egen skull. Det är en del av mitt sätt att bearbeta det som har hänt. Jag vill tala om att jag är stolt. Stolt över dit jag har kommit och stolt över den brutala ärligheten i inlägget. För det är vad det är. Ärlighet, för jag skäms inte längre. <3