Begging you to adore me.
Jag åt, kanske en halv smörgås, då var jag tvungen att spy upp det.
Jag svälte migsjälv i dagar, kanske bara drack vatten - i en vecka.
Ibland kunde jag slänga en hel matkasse, med ny mat - för det fanns en risk att jag åt det annars.
Varje gång jag väl åt - så visste jag att ångesten väntade.
Om man ser mig idag, naken, så skulle man aldrig tro att jag har haft ätstörningar. Det kanske man aldrig behövde tro. Men tiden det var värst gick väl aningen fort över, så jag tappade inte så mycket i vikt. Det hann jag inte eftersom jag aldrig svälte mig någon längre tid, utan började kräkas istället. I alla fall ett tag, innan jag svalt igen.
Det jobbigastemed min ätstörning var det som aldrig syntes, all ångest jag fick när jag åt. Jag började hata mat på ett helt annat sätt. Mat förknippades som äckligt, och vissa gånger kunde jag få ångest när jag gick i matbutiken.
En tjock människa var det äckligaste att se, speciellt när den åt...
Jag hatar att jag kände så & jag vill inte vara sårande mot någon, det var min ätstörning och mina ideal som talade, inte jag ~
...När jag sitter här och tänker tillbaka på det, så känns det ännu bättre att få skriva att det är över.
Jag tycker nu om att äta, jag får inte ångest längre. Jag kräks inte längre, det är snart ett år sedan jag gjorde det sist. Jag skulle vilja påstå att jag är fri - men medveten om att det kan komma tillbaka.
Jag är stolt över migsjälv & njuter ännu lite mer av livet.
Jag skriver för min skull - för påminnelse ~
/Christine Cili Laura Hellström
Kommentarer
Trackback
